SKAM ÖVER "FREDS"DUVORNA

Jag har fått Henrik Andersons insändare, Skam över ”freds”duvorna (2003-04-15). Den har publicerats i SvDs pappersupplaga, men jag kan inte hitta någon länk till den på deras hemsida.

Det är med ett varmt medkännande jag ser bilder från Irak föreställande lyckliga människor. Befriade efter årtionden av hård diktatur. Det är svårt att överhuvudtaget föreställa sig hur det har varit att leva i ett samhälle som är totalt präglat av våld och hopplöshet.

Ännu svårare är det att förstå sig på den europeiska opinion som krävt ett stopp på USAs aktion i Irak. Dessa människor som marscherat på våra gator under röda fanor och skanderat ”Bush - mördare” och ”Stoppa kriget i Irak”. Det är inte möjligt för dessa människor att gömma sig bakom argument om okunskap eller om att alla handlingsalternativ varit lika dåliga. Alla visste att Saddam var en galning. Alla visste att det enda sättet att bli av med Saddam är med hjälp av vapenmakt. Världens samlade diplomater och hårda ord skulle aldrig kunna rubba på en människa som totalt byggt sin tillvaro på makt, svek och våld. Demonstranterna har heller aldrig varit intresserade av fred eller av att befria det irakiska folket. Det som förenade dem var hatet mot Amerika och kapitalismen. Se bara vilka fanor och symboler de gick under. Hammaren & skäran, röda stjärnan, Lenin, Che Guevarra och Öcalan kan knappast tjäna som symboler för pacifism.

Visst har det dött tusentals oskyldiga civila i kriget. Men vilket var alternativet? Att låta Saddam och hans söner plåga och svälta ihjäl miljontals människor i ytterligare flera decennier.

Det är tur för det irakiska folket att USA finns. Ett land som vågar syna en ynklig diktators bluffspel. Som inte bara pratar, utan som också har vett att handla. Hade världen bara varit befolkad av fega och antiamerikanska politiker som Anna Lindh, Jacques Chirac och Gerhard Schröder hade det varit fritt fram för Saddam och hans själsfränder.

- Tack USA. Det skulle jag, och säkert miljoner irakier med mig, vilja säga.

Men det är nu det riktigt svåra börjar. Att göra Irak till ett land värt att leva i. Det kommer inte att gå fort och det kommer inte att vara enkelt. Om USA tar på sig huvudansvaret för återuppbyggnaden hade det varit bra. FN är oförmöget att handla, bakbundet som det är av skrämda diktaturer och fega demokratier.

Jag gläds med irakierna. Framtiden är er.